Inte igår, kanske inte i morgon. Nu.

Jag hinner inte, låt mig vara.

Medans vissa ordbajsare skickar ut poster som om det vore ett enstavigt verb så kämpar jag med mitt.

Dagarna går och jag spelar död inför jobbiga medarbetare.
-Smakade lunchen bra? -Mår du bra idag? Hur är det? Är du lös i magen? Har du mycket äggvita i kisset?

jag håller för öronen och spelar död, orkar inte lyssna.
Öronsnäckan sitter i, sladden kopplad till innerfickan och jag ser mycket upptagen ut. Formar handen till en talande mun och nickar förstående mot den som vill kommunicera.
sen går jag bara. inte hej då, inte fråga om det är bra idag.
Inte jag, jag vill inte.

Vi är bara 3 kvar nu på jobbet.
Vi kan kalla oss "styrelsen". Vi var 4 men 25% blev finansvalp och pappa på ett bräde.
Han höll oss virrhjärnor i sitt koppel och styrde oss mot gemensamt mål, vilket ofta var lunchen.

Jag har nog aldrig träffat en mer disträ människa än den urdruckne O. Man kan sitta och prata om ditt och datt. diskutera allvar och filmcitat på väg till bilen som skall ta oss till lunchen.
Plötsligt är O borta! med 2 telefoner i handen, ena foten på verkstaden, den andra på Europcar och resten av överkroppen på väg till datorn.

-Jag kommer!
-Ehh, vem pratar du med? (mig,chefen eller verkstan)
-Kör fram bilen så fixar jag det
-jaha. var då? (fan, är det oss eller verkstan han pratar med?)
-Det blir inget, jag hinner inte
-Nähe. (ska han skita i oss nu, vi skulle ju på lunch)
-Vart ska vi äta?
-Jimmys (ska han med ändå?)
-5 minuter!
-Ehh (ska Vi vänta eller är det nån annan? äh vi drar)¨


20 minuter senare ringer O och frågar varför vi bara stack, vi hade ju bestämt om lunchen......